Arkivarie emerita minns

Som ganska nyuppflyttad från Skåne (Lunds universitet var mitt alma mater) fick jag överraskad och glad brevet om inval i Nya Idun. Det är nära fyrtio år sedan. Snart satt jag i Nämnden och lika snart tittade nitton ögonpar på mig: –Vill du ta hand om vårt arkiv?

De äldre handlingarna fanns på Riksarkivet, men med tiden hade papper samlats hos avgående ordförande, sekreterare, skattmästare, klubbmästare och andra. Till mig kom lådor och kassar en masse. Det var bara att gå igenom, sortera, och kasta, i fall av t ex. många kopior. På Riksarkivet fanns Lena Ånimmer som jag under alla åren hade det bästa samarbete med.

Genom arbetet blev jag än mer intresserad av vår historia och tog mig då och då tid att läsa i de gamla handlingarna. Nu har Nämnden bett mig att ge glimtar ur Nya Iduns historia, vilket jag gärna gör. Under ovanstående rubrik får ni möta kortare texter som fylls på vartefter. Den första nedan.

Trevlig läsning!

Britt Dahlström

***

Silversmeden Barbro Littmarck

Det radikala sjuttiotalet gjorde mången undrande inför sin verksamhet. Hur kunde man rättfärdiga den? Silversmeden Barbro LIttmarck valdes in i Nya Idun 1971. Hon var formgivare med många ovanliga uppdrag hos W A Bolin och deltog i den stora utställningen på Livrustkammaren 1996 som hette Smycken och silver för tsarer, drottningar och andra till firmans 200-årsjubileum.

Barbro deltog ofta i samkvämen. En gång satt vi vid samma bord. Då berättade hon om ett tidigare tillfälle i Nya Idun. Bang var just hemkommen från något världshistoriskt. Barbro Littmarck kände osäkerhet inför vad hon arbetade med. Bangs omedelbara svar var att om människor aldrig fick se något vackert och väl gjort i sina liv vore dessa intet värda! Barbro glömde det aldrig. Hon ville att jag skulle veta och nu gör alla iduneser detsamma!

Alltid er förbundna BD

Anna Bugge

img_9559.jpeg

Nationalekonomen Knut Wicksell ville leva med Anna, men inte gifta sig. Han ville inte bli hennes förmyndare, enligt lagen då. Annonsen Förenade i juni 1889 gjorde att hennes släkt med många präster inte hade någon kontakt på sju år.

Anna Bugge (1862–1928) hörde till de första flickor i Norge som tog studenten. Hon läste språk och juridik och arbetade helhjärtat för kvinnosak och fred. Paret bodde i Stockholm och fick vänner som Anna Whitlock, Ellen Key och Hjalmar Branting. När Knut blev tf. och senare professor i nationalekonomi i Lund blev Anna stadsfullmäktig där. Då erkändes de av Annas familj. 1916 flyttade familjen till Mörby; från 1920 var Anna delegat i Nationernas Förbund.

Mycket är att säga om denna kvinnokämpe som tillvann sig så stor respekt och fick så många vänner. Den som vill kan läsa Anna Bugge Wicksell, En kvinna före sin tid, författad av det första barnbarnet, Liv Wicksell Nordqvist. Det är tidsbild, kvinnohistoria (många iduneser) berättad av Liv om sin farmor. Anna var medlem av Nya Idun från 1917.

Mina idunvänner må förlåta att jag delger er den fina tillägnan från Liv i boken för mer än fyrtio år sedan, som jag nyligen återfann i min bokhylla och med glädje läste om.

BD

Lovisa Petterkvist

Fråga någon om en svensk författarinna från 1800-talet och en god gissning är att svaret blir Fredrika Bremer eller Selma Lagerlöf. Inte många skulle svara Lovisa Petterkvist. Hon var i sin tid en uppskattad kåsör under det namnet. Vi i Nya Idun minns henne som Alfhild Agrell och medlem redan från grundaråret 1885.

Nu har det kommit en gedigen bok om henne, Lovisa Petterkvist på resa i Stockholm och utrikes med förord av Sissela Kyle och efterord av Ebba Witt-Brattström och med 35 sidors kommentarer. De är mer upplysande än tyngande. Agrell hörde med Anne Charlotte Leffler till de radikala författarna mot slutet av 1800-talet. Deras framgångar på teatern med pjäser som Lefflers Sanna kvinnor och Agrells Räddad och Dömd gjorde dem till hatobjekt för manliga kollegor med Strindberg i spetsen.

Petterkvists kåserier ger en fantastisk tidsbild av Stockholm. Den berömda utställningen 1897 var så omfattande att hon fick gå flera gånger. Vid ett tillfälle blev hon extra upprörd och det gällde avdelningen Folk från Afrika. –Att ställa ut svarta som föremål att beglo är mycket värre än någonsin Onkel Toms stuga, skrev hon, och menade ju boken som indignationsroman mot slaveriet, inte föremål för censur eller kallad woke, som nu.

Er förbundna BD

Arkivarie emerita minns Lill Thorén

Journalisten i alla medier press, radio och tv och Stockholmsskildraren, Lill Thorén, avled stilla i maj 2026. Hon valdes in i Nya Idun 1994 och var med Henni Wanntorp en mycket uppskattad klubbmästare från 1998 till 2003. Utom senaste decenniet deltog hon ofta i våra möten och vann många vänner hos oss. Hon svarade för en innehållsrik resa runt Vallentunasjön 1998, med betoning på kulturlandskap och bemärkta personer från trakten. Elisabeth Ralf delade ut guldpengar till alla vid middagen. Vi som deltog minns en ljuvlig majkväll.

På annat håll skildras hennes livsväg. Här bara en anekdot som vittnar om påpasslighet och originalitet. Den har tidigare antytts i sällskapet, men här i en helhet.

Vid de framgångsrika Olympiska spelen i Stockholm 1912 blev en incident uppmärksammad under rubriken “japanen som försvann”. Han deltog i maratonloppet men kom aldrig i mål. Han blev törstig när han sprang och gick in i en trädgård där han fick saft av en familj. Sen åkte han hem. Vid målet väntade man länge och förgäves.

På 1960-talet spårade man upp honom i Japan och han bjöds till Sverige. Här, år 1967, skulle han fullfölja loppet och gå i mål på Stadion. Där stod Sven Jerring med stoppur och klockade den ovanliga tiden för ett maratonlopp: 57 år, 6 dagar, 32 minuter och 6 sekunder. Vem hade ordnat detta festliga och unika slut på tävlingen? Vår idunes Lill Thorén.

Er förbundna BD

Arkivarie emerita minns Alice Lyttkens

I marsnumret (2/26) av tidskriften Axess stod en artikel om Alice Lyttkens. Tryckfelsnisse meddelade att hon hade blivit invald i Nya Idun “i mitten av 3190-talet”. Jag gav i brev redaktören det rätta årtalet, 1940. Artikelns ord om att ”besöken blev få eftersom hon inte kände sig accepterad” gjorde mig ledsen och avslutade: “Är frustrerad över reaktionen från Lyttkens. Man tänker sig att hon i ett gäng av starka personligheter skulle ha varit som fisken i vattnet. Toleransen är vid vad gäller hur folk är, eller rättare sagt, acceptansen är stor i att se alla som de personligheter de är - och uppskatta detta.”

Jag frågade artikelförfattaren Martina Björk om källan till orden om Nya Idun. Hon svarade att det var sjätte delen av Lyttkens memoarer, Det sena femtiotalet - på gott och ont (1985). Där skriver hon: “En enda kvinnoförening var jag medlem i. Det var Nya Idun som jag endast efter några år efter min första bok blev invald i. Tyvärr blev besöken aldrig särskilt upplyftande. Jag gjorde snabbt den upptäckten att kvinnor inte är särskilt uppmuntrande mot varandra. De tar knappast ens notis om varandra utan det är ett ganska kyligt kamratskap.”

Rätt uppgift är att när Alice Lyttkens valdes in hade hon gett ut sju romaner. Därefter en fortsatt rik produktion. I sina memoarer skriver hon ganska oförsonligt om kvinnosammanslutningar, hårdare än citatet ovan. Sorgligt att en kvinna som levandegjort så mycken kvinnohistoria, och så tidigt, hade den inställningen. Svårförenligt också med hennes insatser i andra sammanhang. Hennes gästfrihet var stor då Sigrid Undsets son som aktiv i motståndsrörelsen i Norge blev dödad. Undset fick en fristad Alices hem, tröst och hjälp.

Man må tycka vad man vill om Nya Idun, men jag ville inte låta texten stå opåtalad, hur post festum saken än är.

Alltid er förbundna emerita

BD

Arkivarie emerita minns Margareta Strömstedt

En dimmig dag i Hagsätra sitter småbarnsmamman Margareta Strömstedt och planerar. Den lilla sover och fyraåringen är ute med en lektant. Margareta är sedan 1966 invald i Sällskapet Nya Idun. Nu ser hon i programmet en föreläsare hon vill höra och ringer för att anmäla sig. Om hon får en plats ska hon skaffa barnvakt. “Men är ni inte död?” svarar en närmast mållös idunes. Den arma ansvariga fortsatte: “Vi fick veta att ni hade dött. “ Och sedan: “Vi hade sammanträde igår och diskuterade om vi skulle ha en tyst minut för er på nästa möte. Vi tänkte ringa er man och beklaga.”

Margareta var medlem i nära fyrtio år innan hälsan satte stopp för hennes engagemang. Hon hade svarat för flera samkväm. Ett om Astrid Lindgren i september 1999, då den stora biografin om henne av Margareta hade kommit. Före samkvämet hade nämnden ett extra sammanträde. In kommer från köket en fantastisk bricka med konjak, whisky och vodka, idel goda märken. Vi tittade på varandra. Ordföranden sa att vi inte hade beställt något. Den ansvariga servitrisen meddelade då att herrarnas Idun hade haft sammanträde veckan före och att man därför trodde … Vi log stilla och införstått. Brickan bars ut.

Margareta och Astrid var ju goda vänner och Astrid hade valts in i Sällskapet 1953. Hon var med till lite in på millenniet. Uppgifterna om dödförklaringen kommer ur en av Margaretas självbiografiska böcker, Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv från 2006.

BD

Arkivarie emerita läser Ellen Keys brev

Av våra fem grundare har Ellen Key alltsedan 1885 varit aktuell i Sverige och utomlands. Det må ha gällt kvinnors rättigheter, barnens villkor, samhällets uppbyggnad, kulturens värde, freden och framtiden. Fler områden finns för denna mångbegåvade person. Här ges en glimt av hennes formella eller byråkratiska sida. Hon var både ordförande och vice i flera nämnder. I vårt arkiv ligger följande brev, från förrförra sekelskiftet. Det talar för sig själv:

"Till Sällskapet Nya Idun!

Sällskapet har visat mig det hedrande och glädjande förtroendet att återvälja mig i sin Nämnd. Det gör mig ondt att – af flera skäl – nödgas vidhålla min, för min utlandsresa 1900, gjorda afsägelser av detta uppdrag. Att jag en föregående gång antog ett återval, trots min afsägelse, berodde på att jag då och sedan utåt häfdat partilösheten såsom Nya Iduns ledande grundsats. Men då jag nu anser denna princip fastslagen behöfver jag inte längre sätta in min person i striden för densamma. Dessutom är jag förvissad att Sällskapet skall hafva godt af växling i ledningen och att nya krafter inom Nämnden skola tillföra Idun en ny ungdomlighet!

På samma gång som jag uttrycker min djupt kända tacksamhet för Sällskapets förnyade förtroende, ber jag således att nu få uttala min bestämda afsägelse af sådan ledamotskap i Iduns Nämnd. En liknande afsägelse insände jag redan i april från Italien, i bref till en vän inom Nämnden, hvilken dock icke fann majsamkvämet lämpligt för … meddelande, hvadan Sällskapet förut ej kunnat få del av mina beslut.

Stockholm 30 september 1901

Ellen Key

(Detta torde biläggas Iduns handlingar, sedan det meddelats Sällskapet vid Oktobersammanträdet)"

Efter att i alla år ha tolkat svårläst skrift i gamla luntor tror man ju att Ellen Keys vackra handstil vore en enkel match. Men ett ord förbryllar så jag tog med en kopia till årsmötet så att någon annan idunes kan lösa gåtan (se nedan).

Er förbundna emerita,

BD

Orup och Wickbom

Från sena 1980-talet var Marianne Orup och Ulla Wickbom klubbmästare, som då svarade både för mat och dryck. Deras respektive makar Lars Orup och T G Wickbom (båda med i herrarnas Idun) körde lojalt och hjälpsamt vinet från Systembolaget till den aktuella samkvämsplatsen i sex års tid.

Bland minnesrika program var utflykten i juni 1990 till Kymmendö, där vi fick träffa ättlingar till Madam Flod, liksom sommarboende långvariga idunesen Signe Lund-Aspenström. Werner Aspenström läste dikter vid Strindbergs skrivarstuga.

Marianne Orup var radioproducent och Ulla Wickbom bland annat engagerad i internationella hjälporganisationer. Ett föredrag hos oss handlade om kvinnor i u-land. Flera då unga iduneser minns hennes omsorg om de nya, och trevliga middagar hemma hos henne.

BD

Mer om Tisdagsklubben

Den för några notiser sedan omnämnda Amelie Posse har förstås stor plats i den nya boken Tisdagsklubben av Johan Erséus. Den blir standardverket om rörelsen. Karin Kock förekommer också, liksom en hel hoper av den tidens iduneser. Karins make Hugo Lindberg var för övrigt svensk observatör vid Nürnbergrättegångarna.

Er förbundna,

BD

Karin Kock

Vem var Sveriges första kvinnliga minister? Någon kanske tänker på “hon som inte neg”, statsrådet Ulla Lindström. Nej, det var en idunes, nationalekonomen Karin Kock. Hon valdes in 1929 och höll ett par år senare ett föredrag hos oss om “De goda tidernas problem”. Hennes två största intressen var kvinnofrågor och ekonomi, båda med internationella perspektiv. Det avspeglades i diskussionsaftonen 1937 tillsammans med iduneserna Kerstin Hesselgren, Alva Myrdal och Andrea Andreen. Samkvämet kallades “Kvinnan i det moderna samhället”.

En anekdot från hennes forskarår på 1920-talet. Tre licentiater var samlade hos sin professor på Stockholms högskola för att lägga upp de fortsatta doktorandstudierna. De var Karin Kock, Gunnar Myrdal och en tredje lika namnkunnig herre, som jag i ögonblicket tappat namnet på. Professorn säger: - Vill fröken Kock föra anteckningarna? Märk väl att hennes licentiatavhandling var den vassaste av de tre.

Hon fick dock en vacker karriär. Först som docent och professor vid högskolan, sedan statsråd mellan 1947 och 1950; därefter chef på SCB. Utöver detta rader av uppdrag inom och utom landet på områdena ekonomi och kvinnofrågor. Politiskt växlade hon mellan liberal och socialdemokrat.

BD