En av Nya Iduns stiftarinnor. Nya Iduns sekreterare 1885–1901.
Amelie Wikström (1848–1921) beskrivs i Nya Iduns 50-årshistorik 1935 som varmhjärtad och spirituell levnadskonstnär och sällskapsmänniska med utpräglade litterära intressen, en lysande första representant för dem som under Nya Iduns tidigare skede helt enkelt brukade kvalificeras för inval som ”idunesiska”. Genom sin nära vänskap med Calla Curman fanns hon i kretsen av Nya Iduns stiftarinnor. När hon dog 1921 fick hon en entusiastisk nekrolog av Gurli Linder i veckotidningen Idun, ur vilken vi saxar godbitar:
Amélie Wikström tillhörde en gammal känd norrlandssläkt. Fadern innehade apoteket Gripen på Götgatan i Stockholm, och i samma hus hade familjen under många år sitt hem, och av de åtta barnen voro sju födda där, Amélie som det andra i ordningen. Hon gick först i en småbarnsskola och därefter i Wallinska skolan på Riddarholmen. Efter avslutad skolkurs vistades hon utomlands ett par år, i Lausanne och Paris. När hon kom hem, var hon under några år lärarinna i Gävle för sina kusinbarn Hård af Segerstad. Därefter vikarierade hon några terminer i Wallinska skolan för en av sina vänner. Skolkamrat och vän sedan barndomen med Anne Charlotte Leffler kom Amélie givetvis att tillhöra den litterära krets som samlades omkring denna författarinna och i vilken märktes Amanda Kerfstedt, Alfhild Agrell, Oscar Levertin, Hellen Lindgren, bröderna Geijerstam, Julia v. Vollmar och många andra. Särskilt för Sonja Kovalevski, som hade svårt att finna sig till rätta med vår nordiska kyla och inbundenhet, blev Amélie med sitt sydländskt varma temperament en förstående vän. En annan av Amélie Wikströms ungdomsvänner var professorskan Calla Curman.
Som Nya Iduns sekreterare fick Amélie ett verksamhetsområde där hennes intelligens och bildning, hennes säkra världsvana, stora människointresse och varma hjärta skulle komma fullt till heders. Hon fann sig där i en omgivning där hon själv trivdes samt blev uppskattad och avhållen av de mest olikartade människor. Det första samkvämet hölls den 7 februari 1885, varvid femton medlemmar voro närvarande, och Anne-Charlotte Edgren höll föredrag om »Den estetiska rörelsen i England». Ordförande var då och två år framåt Ellen Fries. Därefter blev det under tretton år Ellen Key som förde klubban. Mellan henne och Amélie rådde ett idealiskt samarbete. Genom sitt intuitiva förstående av Ellens intentioner och sina egna uppslag utfyllde hon på ett förträffligt sätt Ellen Keys insats. Intet besvär blev henne för stort, när det gällde hennes älskade Idun. Tolerant och fördomsfri, hade hon dock skarp blick för till inval föreslagna medlemmars lämplighet. Och det var alltid hon som inom nämnden framhöll vikten för den allmänna trevnaden av att vederbörande vid sidan av sina fackkvalifikationer också var »idunesisk», och för hennes personliga känsla var alltid den egenskapen den tyngst vägande. Under de sexton år Amélie Wikström som sekreterare ledde Nya Iduns öden torde de samkväm vara lätt räknade där hon ej handlagt förberedelserna, och där hennes elektriserande och samlande personlighet ej givit glans åt feststämningen.
