Den 7 februari 1885 sammanträder Sällskapet Nya Idun för allra första gången. Efter ett inledningsanförande av Ellen Key får de församlade damerna lyssna till ett föredrag av Anne Charlotte Leffler (1849-1892). Den uppburna författarinnan har tillbringat ett halvår i London och insupit så mycket hon kunnat av tidens radikala idéströmningar. En av dessa rör kvinnornas klädsel. Nu håller hon ett föredrag om ”Den estetiska rörelsen i England” och uppmanar till kamp mot snörliv, turnyr och andra modeföreteelser som deformerar kvinnors kroppar, hotar deras hälsa och hindrar deras rörlighet. Tankarna slår rot och en av föreningens stiftare, konstnärinnan Hanna Winge, utformar en nordisk ”reformdräkt” som sys upp antingen hos Handarbetets Vänner eller hos den ansedda sömmerskan Augusta Lundin. Snart går många iduneser klädda i denna symbol för kvinnoemancipationen.
Det är inte underligt om Anne Charlotte Leffler får gehör för sina idéer. Just detta år – 1885 – är hennes namn det som väger tyngst bland de yngre författarna. I tidskriften Revy i literära och sociala frågor blir hon utsedd till den som klarast återspeglar vad som rör sig i tiden. Den jämnårige August Strindberg är man mera tveksam till efter uppståndelsen kring hans Giftas I. I sitt hem samlar Leffler författare och kritiker i Svältringen, en litterär salong där man bara får te och smörgås – därav namnet. Hon är galjonsfigur i en stödförening för det planerade Nordiska museet och hon får det prestigefulla ansvaret att sammanställa en dansk antologi över samtida svenska författare. I Stockholms Dagblad kan man läsa hennes frispråkiga artiklar om det moderna London och i november skall hennes politiskt radikala pjäs Hur man gör godt få en bejublad premiär. I publiken sitter då vänner från Nya Idun som Ellen Key och Amelie Wikström. En annan kväll blir socialistledaren August Palm hänförd av pjäsens djärvhet och skriver ett glödande kärleksbrev till henne.
När Anne Charlotte Leffler talar på Nya Idun är hon trettiofem år och har varit verksam som författare sedan början av 1870-talet. Då fick hon en första stor framgång på Dramaten med Skådespelerskan, en pjäs som flera år före Ibsens Ett dockhem belyste hur instängd den borgerliga kvinnan var av sociala konventioner. Leffler visste av egen erfarenhet vad hon skrev om. En viljestark mor, dominanta bröder och en konventionell jurist till make gör länge sitt bästa för att dämpa hennes ”skrivklåda”. Efter några måttligt lyckade pjäser tappar hon nästan sugen. Det är först när hon i början av 1880-talet ger ut sina novellsamlingar Ur lifvet som hennes karriär tar fart. Äntligen vågar hon också framträda under eget namn. 1883 spelas dessutom hennes bästa pjäs Sanna kvinnor på Dramaten. I december det året kallas hon i en tidning för ”Dagens litterära lejoninna”.
I sina noveller och pjäser tar Leffler ställning till aktuella problem som kvinnans plats i samhället, äktenskapets giltighet, prostitution och klassklyftor. Detta är gångbart under några år. 1896 utmanar hon den prydare delen av borgerskapet med En sommarsaga. I den skildrar hon ett äktenskap mellan två jämnstarka makar på ett sätt som fortfarande känns fräscht och aktuellt. Men snart vänder vinden. Följande år har det utbrutit ”moralpanik” i Skandinavien och Leffler trivs allt sämre i Sverige och med sitt äktenskap.
I Neapel träffar Anne Charlotte Leffler sitt livs stora kärlek. Pasquale del Pezzo är matematiker och hertig. Denna stormande förälskelse problematiserar hon i Kvinnlighet och erotik, en för sin tid djärv och frispråkig berättelse. Paret har många hinder att övervinna. Hans högadliga familj sätter sig helt emot äldste sonens relation med en gift, äldre utländsk och protestantisk kvinna, som dessutom är författare! Katolska kyrkan måste övertygas om att hon – efter ett långt äktenskap – fortfarande är oskuld. Men i maj 1890 vigs de båda och Anne Charlotte Leffler blir hertiginna av Cajanello.
Äktenskapet blir lyckligt och hon får snart ett efterlängtat barn – en liten ”duchino”. Samtidigt anar hon en möjlighet till ett internationellt genombrott som författare. Hon befinner sig på höjden av sitt liv, skriver hon till en vän. Då drabbas hon plötsligt av bukhinneinflammation och avlider den 21 oktober 1892 vid 43 års ålder. Den liberale kritikern Karl Warburg beklagar i Handelstidningen förlusten av en av de främsta och djärvaste krafterna i vår skönlitteratur. /Monica Lauritzen
